Med många små steg så kommer man långt

Jag tycker bättre om att skriva än att tala. Ibland vill jag dock ta chansen att dela med mig av mina tankar och mina alster muntligt. Det blir bäst om jag förbereder mig stegvis. Först skriver jag ner texten. Sedan kanske jag renskriver den om jag inte skrev in den direkt i datorn. Jag redigerar den tills jag är nöjd. Därefter kanske jag visar den för någon. Sedan planerar jag in när jag ska dela med mig av texten. Jag kanske övar på att läsa upp den hemma. Ibland spelar jag in mig själv med hjälp av mobiltelefonen. När dagen för uppläsningen kommer så övar jag på platsen om det finns möjlighet och om jag behöver göra det för att känna mig säkrare. Ibland låser det sig för mig när jag ska läsa. Det kommer inte ett ljud. Då får jag vänta en stund tills det lossnar. Om jag har en dålig dag eller om nervositeten är för stor eller om jag helt enkelt inte känner mig bekväm med att läsa upp texten själv så kan jag föredra att någon annan läser upp texten åt mig istället. Det fungerar bra det också. Idag läste jag upp en dikt i mikrofon inför andra. Det hade jag inte gjort sedan 2008 om jag mindes rätt. Jag hade läst in dikter med hjälp av mikrofon och mobiltelefon och webbkamera under de senaste åren, men det var inte riktigt samma sak som att stå inför andra människor eller sitta tillsammans med dem och läsa upp någonting i mikrofon. Idag var den första gången som jag läste upp någonting i mikrofon utan att genrepa på plats med mikrofonen. Det gick bra ändå. Kanske var det för att jag hade mina arbetskamrater i närheten och att jag befann mig i en tillåtande miljö. Kanske var det för att jag inte ställde lika höga krav på mig själv som jag brukar göra. Jag tänkte att det inte gjorde någonting ifall jag inte lärde mig texten utantill. Det räckte med att jag läste texten innantill. Det viktigaste var texten och att jag vågade läsa upp den. Det kändes väldigt bra både när jag läste upp den och efteråt. Det var den här dikten:

”Kristen
Jag lärde mig att be Gud som haver barnen kär
Jag lärde mig att be Fader vår
Jag bad för mig själv och jag bad för andra
Någon frågade om jag var kristen
Nej svarade jag
För jag spelade kort fast aldrig om pengar
Jag dansade och gick på teater
Visst gick jag till kyrkan och sjöng i kören ibland om söndagarna
och jag åkte på kyrkans läger
och jag svor inte om jag kunde undvika det
men kristen var jag inte
För om jag svarade ja på den frågan
så skulle de bara mobba mig ännu mer
Alla är väl kristna som är döpta? svarade jag istället
Det gav dem bekymmer för nog var vissa av dem döpta
fast de inte ville vara kristna
Jag blev förvånad när någon bad för mig
Varför skulle någon vilja be för mig?
Någon som inte ens känner mig
Någon som jag inte har lärt känna ännu
Någon som kanske har lärt känna mig
utan att jag har märkt det
utan att jag har förstått vidden av det
utan att jag har gjort någonting för att förtjäna det
Jag är kristen
och det har aldrig känts bättre än vad det gör just nu.”

Annonser